Letar du efter en bra sommardikt till midsommar eller till att inleda sommarfesten med? Här har vi samlat ett par personliga favoritdikter med sommartema. I urvalet hittar du Den blomstertid nu kommer (som ju egentligen är en psalm men funkar bra som dikt), som vi alla hörde i skolan, till guldkorn av kända poeter som Dan Andersson och välkända författare som Strindberg.
Perfekt för att hitta den där dikten till sommarfesten som du måste finna!
Se sommardikterna nedan:
Den blomstertid nu kommer
Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Nu nalkas ljuvlig sommar
då gräs och gröda gror.
Den blida solen väcker
allt det som varit dött.
Den allt med grönska täcker,
och allt blir återfött.
Av: Israel Kolmodin
Påskliljan
Sin gula hätta hade hon,
sin fina gröna kjol.
Hon gungade i sunnanvind,
hon nickade i sol.
Hon lyssnade till lärksång,
hon tyckte att det ljöd
så sommarligt, och hon viskade:
“Vintern är död.”
Av: A.A. Milne
Midsommarafton
Välkommen åter, glada fest,
Som löf och blommor pryda!
Dig älskar svensken allra mest,
Din mening kan han tyda.
Du skakar ax och frukter ned
Ur lyckans horn, som du bär med,
Af milda makter rågadt.
Mot jordens barn du huldrikt ler
Och tusen glada svar du ger
På allt hvad våren frågat.
Hur hög och lummig skogen står,
Och blommor le der under
En kör af glada fåglar slår
I solbelysta lunder!
Neckrosor smycka å och sjö,
Från ängen går en doft af hö,
Och kornas skällor pingla.
Ur skogen porlar källans il,
Och rundt kring guldbefransad pil
Konvolvlarne sig ringla.
När solens strålar sneddas se’n,
Hvad poesi kring nejden,
Hvad muntert lif! Nu börjas re’n
Mot löf och blommor fejden.
De unga bryta hela fång
Och hasta se’n med lek och sång,
Med löjen utan ända,
Tillbaka till den gröna äng,
Att der kring stången ta’ en sväng
Tills morgon gryr, kan hända.
När midnattssolen lågt i skyn
På mörkblå bolstrar drömmer,
Då varder flickan varm i hyn;
Ty i sin barm hon gömmer
En blick af honom, vid hvars arm.
Hon svingar nu i polskans larm,
Lycksalig och betagen.
Hon brinner – darrar – suckar – ler –
Och kyss på kyss åt den hon ger,
Som snästes häromdagen…
Av: Magnus Elmblad
Midsommarsol
Midsommarsol som strålar het ifrån de blåa tak,
skänk i min glädjes bägare att jag nu glömma må,
att jag nu glömma må att jag med Broder och med Gud har sak,
och fröjdas åt din klara luft och dina skyar blå.
Och sänk dig sakta, ljumma natt, i bergens svala famn,
och giv åt folk som vaka glatt en fröjd förutan namn!
Låt, sommar, fältens unga korn och täktens vilda bär
få dricka ymnigt dagg och ljus och giva hundrafalt!
Giv must åt klövern honungfull och grann, färg åt duvkullan skär,
och strö var natt och varje dag välsignelse kring allt.
Så sjunger jag vid hedens kant, vid Kabofallets brus
och dyrkar högt, o sommarkväll, ditt underbara ljus.
Av: Dan Andersson
Sommarregn
En välsignad sommarskur
Se, hvad nya knoppar!
Ännu smått från björk och fur
Dugga fina droppar.
Jord, som törstat, drack sig mätt!
Ej min stackars gröna plätt
Himlen nändes glömma:
Ros, reseda, georgin
Få i sina blomsterskrin
Små juveler gömma.
Av: Carl Snoilsky
Sommardag
Havet vilar morgonstilla,
aldrig tyckes det stormar haft,
likt en mäktig ande
soligt morgonstilla,
tung av andakt — lätt
av klarhetens kraft.
Skarpt och noggrant speglas
klippornas nakna stup.
Genomskinligt enkelt
ligger det vida djup.
Linjeklart,
lätt och rent står allt,
tecknat säkert i luftig ro,
sköljt i doften av salt.
Linjeklar,
tankfull, jämn och ren
skrider dagen i rymdens ljus,
fin som en ädelsten.
Av: Karin Boye
Sommarnatten
På den lugna skogssjöns vatten
Satt jag hela sommarnatten
Och för böljans tropp ur båten
Slängde tanklös ut försåten.
Men en talltrast sjöng på stranden,
Att han kunnat mista anden,
Tills jag halft förtörnad sade:
”Bättre, om din näbb du lade
Under vingen, och till dagen
Sparde tonerna och slagen.”
Men den djerfve hördes svara:
”Gosse, låt ditt metspö vara;
Såg du opp kring land och vatten,
Kanske sjöng du sjelf om natten.”
Och jag lyfte opp mitt öga,
Ljus var jorden, ljust det höga,
Och från himlen, stranden, vågen
Kom min flicka mig i hogen.
Och, som foglen spått i lunden,
Sjöng jag denna sång på stunden.
Av: Johan Ludvig Runeberg
Indiansommar
Från sjukrummets kloraldoftande kuddar,
mörknade av kvävda suckar
och hittills ohörda hädelser;
från nattduksbordet,
belamrat av medikamentsflaskor,
bönböcker och Heine,
jag stapplade ut på balkongen
för att se på havet.
Svept i min blommiga filt
lät jag oktobersolen skina
på mina gula kinder
och på en flaska absint,
grön som havet,
grön som granriset
på en snöig gata
där ett liktåg gått fram.
Havet låg blickstillt,
och vinden sov —
som om ingenting passerat!
Då kom en fjäril,
en brun otäck fjäril,
som förr varit kålmask
men nu kravlat sig upp
ur en nylagd lövhög,
narrad av solskenet
gubevars!
Skälvande av köld
eller ovana
slog han sig ner
på min blommiga filt.
Och han valde bland rosorna
och anilinsyrenerna
den minsta och fulaste —
hur kan man vara så dum!
När timman var ute
och jag reste mig
för att gå och ta in,
satt han kvar ännu,
den dumma fjäriln.
Han hade uppfyllt sin bestämmelse
och var död,
den dumma djäveln!
Av: August Strindberg
